Tiden rann iväg igår. Vi bara satt där. Grät. Var arga. Skrattade. Pratade.
Fick ur oss mycket som funnits inom oss. Förstod varandra lite bättre. Blev djupare.
Fick en djupare relation till varandra. Låg i varandras armar. Log.
Efter allt det där kändes allt så bra...

Att alltid ha någon bredvid sig på livets väg, det är lycka.
Att alltid veta att Lars finns hos mig, det är glädje.
Att alltid ha varandra även om det inte finns så mycket tid över just nu, det är att tro.
För det finns verkligen någonting att tro på.
Oss. Vi två, tillsammans.

Efter att jag har varit nere på botten i några veckor nu gäller det att börja klättra,
se allt från det ljusa sidan, tro på oss, veta att jag ligger i hans armar igen
- inte bara sakna och längta!
Utan göra det på ett positivt sätt. Att ha ett distansförhållande är inget jag är bra på.
Men att lära sig att leva med det och må bra av att ändå ha det där
som jag vill ha, det är det bara att kämpa för..
För det är just det jag vill. Leva livet och vara lycklig.
Med eller utan den jag älskar mest.
Bara jag vet att han är där, för mig, så som jag är där för honom.
Precis den som han är -
Underbar. Vill mig allt väl. Hjälper mig. Är min bästa vän.
Lyssnar på mig. Är min pojkvän.
Precis allt som jag kan drömma om. Allt.





kärlek.
det är så fint när det är bra.
fruktansvärt när det inte är bra.
men alltid överväger det ena framför det andra.
speciellt när det gäller dig. min kära.

:)