Om man sitter fast, och inte tar sig ut helskinnad,
stannar man kvar och hoppas att det blir bättre då,
eller river man sig ut med sår och jävulskap?
?????????

Kan inte låta känslan sen ett år tillbaka släppa mig just nu.
Hur allt verkligen var upp och ner, eller ingenting,
hur jag grät för att jag förlorat den enda jag trodde fanns för mig,
samtidigt som jag gick runt med ett leende inombords för att Lars var där,
min drömkille, allt jag önskat mig! Men jag var så otroligt rädd,
vilket jag hade all rätt till att vara och vilket jag fortfarande är.
Orättvist mot mig själv, men sant!
Men jag vet att det är värt det, i en längre utsträckning...
OM det blir så som jag vill att det ska vara!

Time will tell, så sa vi alltid i damptrion, så kommer jag alltid säga.

Det är roligt att se den tiden, ett år tillbaka. Ingenting som stör mig nu.
Det som hände under sommaren och hösten, det river i mig mer, fortfarande.
Det jag vill säga är - att när jag låtit ett år gå igen, så är även den skiten glömd,
och förhoppningsvis slipper man undan den i lika stor utsträckning ju längre tiden går.

Godnatt underbara värld