"men jag ska inte ljuga och säga att det alltid varit - eller alltid är - enkelt. ibland gör det ont. ibland skaver det. ibland gråter jag och ibland gråter han. jag har ett svartsjukemonster i magen och när det vaknar till liv blir allt tusen gånger svårare. ni som inte vet hur det känns kommer aldrig förstå. det liksom isar till i hjärtat och all logik rinner ur ögonen på en. det är då man säger hemska saker, kastar telefoner i väggen och trycker gasen i botten. det är då man är övertygad om att slutet är alldeles för nära.

och jag önskar att jag slapp det. jag önskar det för min skull och för hans. varje gång monstret vaknar till liv. varje gång det rusar sådär i öronen och flimrar för ögonen. jag önskar att han skulle slippa mig och att jag skulle slippa känna hjärtat nästan slå sönder bröstkorgen på mig. det är så sjukt. det är som en sjukdom. en svart sjukdom. jag kan vara helt vanlig för att bara ett ögonblick senare hata honom och mig själv och alla han någonsin så mycket som tittat på. jag söker smärtan. söker oron. försöker hitta bilder som får det att svida, minnen som gör ont, tankar som krossar allt. vet inte varför. förstår inte varför.

sedan blir jag mig själv igen (jag föredrar att kalla den lugna och rationella sidan av min personlighet för "mig själv" istället för den andra fula sidan). jag smeker hans hår, lovar honom allt, viskar förlåt. glömmer alla svek, alla tårar, allt ont. glömmer slutet. får ett lätt hjärta och en lugn mage. monstret somnar in och blir vackert. mitt hjärta blir rött och varmt igen istället för svart och kallt. jag skrattar åt mig själv och allt jag nyss sagt och gjort. åt allt jag nyss känt. för jag minns inte längre vad det var.

och så börjar det om. inte ofta, inte länge. men korta stunder då och då. monstret vaknar, jag glömmer allt jag känner och är i vanliga fall. tänker bara dumma tankar, påminner mig själv, erinrar. gråter och skriker. det händer inte varje dag, inte varje vecka, inte ens varje månad. inte längre. inte nu. men det händer ibland. fortfarande. efter alla dessa veckor och månader och år. efter all den här kärleken händer det. och då kan jag känna att jag bara vill ge upp allt för att slippa monstret. slippa tårarna och oron. slippa ångesten över att sova ensam en natt. slippa ta tre drinkar för mycket för att inte tänka på vad han gör istället för på att ha kul.

så nej, det är inte enkelt. inte alltid. det är ingen lek, ingen dans, ingen dröm. det är verkligheten och det är kärleken och båda de sakerna är svåra och gör ont ibland. så är det bara. men det är helt klart värt det. och det blir lite enklare för varje dag som går."


så mycket jag med anledning.