Personalresan till Rignesgård var kul, av det jag minns, och en del av en kväll jag aldrig kommer minnas. Det som hände den kvällen förstör mig litegrann inombords just nu, och vad är egentligen alkohol bra för? När det blir för mycket? Jag förstår verkligen inte HUR det kan bli för mycket ibland, sen är man plötsligt där. Korkad och dum! Inte ens sig själv. Någon helt annan. Det förstör så mycket, det förstör världen. Samtidigt som den ger världen så himla mycket, i form av pengar och förmögenhet. Rätt värdelöst när det blir för mycket när man kan ha så kul annars.

Men helt ärligt, jag behöver det inte längre, inte i så stor utsträckning som att man inte minns någonting. Varför gör man så?!!! Blir arg av bara tanken. Det gör så att jag mår dåligt, får ångest. Hädanefter ska jag dricka för att det är gott! Vin är gott, några cider är goda. Att bli smålullig kan vara kul, och att minnas allt är väl framförallt roligt. Jag får panik av tanken på att inte minnas vad jag som människa gjort. Usch...

NOG om det!

Lördagen var dessto roligare. Vi var i hallen och kollade cup hela dagen. Kollade hockey och drack några goda cider, åt mat med trevligt sällskap, var på café och dansade, hade efterfest. DET är kul, att ha full koll och vara så galen som jag kan vara! Det är vem jag ska vara.

Ja, årets ångest biter tag i mitt hjärta.
Men det ordnar sig.

Just nu ligger jag hemma i Idre och snart får jag prata med mitt hjärta på skype. Det är det som betyder någonting. Att älska. Att känna sig älskad. Godnatt.

Jag hade hoppat i träningskläderna. Är inne i ett flow nu så bara att ligga i :) Fick frågan om att börja klockan 13... Javisst tänkte jag, vad gör man inte för lite norska övertidstimmar en söndag (skulle börjat klockan 15). Har precis gjort mig en superdupermega frukost, nypressad apelsinjuice, äggröra, fil, flingor, en macka.....

Och NU fick jag ett samtal om att jag måste komma NU. Så ja, bra blogginlägg.
Frågan är vad jag ska göra nästa helg? Jag har beslutsångest så det står härliga till. Hihi.
Hejsvejs

Sitter i min ensamhet. För första gången på rätt länge egentligen. Igår var en sådan där dag då tankarna snurrade värre än virvelvinden. Sen emellanåt kom jag på mig själv med att tänka - "vad härligt jag har det just nu, jag är på jobbet med underbara människor, får vara med min bättre hälft, får åka på gymmet tillsammans med honom, äta med honom, sova bredvid honom osv osv..." Ungefär i den stilen. Sen vandrade väl funderingarna iväg som ett tåg påväg mot ingenstans, igen. Onödigt att sakna när man inte måste. Onödigt att tänka 3 månader framåt i tiden. Onödigt att räkna dagar.... En efter en. Som att vänta på någonting, som man aldrig vet OM det kommer att hända.

Tänk bara vad härligt att leva i nuet, det som händer just nu, att njuta av det fina man har och att vara just där jag är nu. Det är väl värt att sträva mot! Mitt mål.

Tillbaka i grannlandet... Resan ner var lika jävlig som vanligt, väl nere och efter första jobbdagen går det lite lättare. Just för att jag trivs så himla bra på jobbet och har världens finaste människor runt mig där! Ska försöka ta vara på de sista månaderna här nere, men ångrar inte en sekund att jag ska åka hem :) Det ska bli superskönt!

Igår var vi på langtjönna och njöt av det fina vädret Trots blåsten var det underbart, precis som vanligt. Kan knappt vänta på påsken, ledig i hela 4 dagar och langtjönna ♥

Hur skönt är det inte att somna hemma i sin egen säng i kära Idre en söndag? UNDERBART!
Har haft en superhelg i Älvdalen och tackar gudarna för att jag blev någorlunda frisk. Är fortfarande lite krasslig, men efter en HEL KUL fredag med hockey och utgång är det värt det. Tusen gånger om! Fan vad kul det var!!
Har dessutom hunnit med att hälsa på nästan hela famljen staffansson med familjer (att träffa hela är näst intill omöjligt, men de som bort närmast i alla fall). Jag är så glad över att träffa dem allihopa! :)

På tisdag blir det Norge igen, men först några härliga dagar här hemma tillsammans med hjärtat :)
Det tar emot lite, men jag får snart åka hem igen. Kan inte nog säga hur glad jag är att jag tagit det beslutet.

Och jaa kusin... Dessa p-medel!!
Trodde väl aldrig att hormonerna kunde göra så stor påverkan på en, det är ju bara sjukt.





Älskar bilderna, saknar mormor ♥

Alltså.... Vad sjutton kan ett preventivmedel göra med en egentligen?
Jag var hos bm förut för att jag hade förbannat ont i magen (som en konstant mensvärk, fast tusen gånger värre än jag brukar). Satte in en spriral i somras och ja, skulle kolla så allting stod rätt till och sådär bara. Det gjorde det, ett mästervärk till preventivmedel (egentligen, man slapp mensen, ingenting att komma ihåg, den bara var där, perfekt kan man tycka), så jag fortsatte såklart ha den. Det enda hon sa var att om mitt beteende förändrades och människor runt omkring mig började tycka det också, då skulle jag höra av mig igen.

Månader gick, månader kom.

Tillslut började jag fundera på det där, när jag mådde som värst... Men vem kan egentligen tro att ett preventivmedel kan göra sån stor skillnad på hur man mår? Förträngde det lite igen. Jag gick till doktorn, fick utskrivet "lyckopiller"  och en tid hos kuratorn. Visst, allt för att få må bättre och att prata med någon är något jag egentligen alltid velat sen jag gjorde det sist. För det skadar liksom inte och jag behöver det. Men det där med piller har jag aldrig trott på, då jag knappt äter alvedon, ja, inte förrän huvudet nästintill sprängts då vill säga. Så det var aldrig ett alternativ.

Så.. vi diskuterade saken, tog kontakt med bm och fick en tid. Förklarade fint situationen. Visst har jag mått dåligt innan, men har då haft anledning till det. Ganska normalt. Kanske är det till viss del för vissa normalt att gråta för ingenting också (jag klandrar inte dem människorna, men jag har aldrig riktigt varit så själv). Men månaderna som varit, dem har varit ett rent helvete! Att behöva gå med en konstant oroskänsla inom sig, att gråta för att någon "skojar" med en, att bara vara ledsen. Hela hela hela tiden. Utan anledning. Det är inte riktigt jag, och jag började allvarligt bli rädd, för att jag tog mig inte upp ur skiten mitt riktiga jag hade gett mig fan på att jag skulle ta mig upp ur.

Så vi kom fram till beslutet att ta chansen att plocka ur spiralen. Och vet ni? Det kan vara det bästa jag gjort. HUR KAN EN DOKTOR INTE ENS HA I TANKARNA VAD HORMONER KAN GÖRA MED EN OCH SKA PROPPA I EN PILLER ISTÄLLET? Alltså vissa tycker säkert att det låter sjukt, jag har själv svårt att tro det. Men på bara två veckor mår jag mycket bättre. Jag är fortfarande jag. Har ett jävla till humör, tänker för mycket, får panik, är ledsen... Men det hör till. Det är bara jag, mina mindre bra sidor :) Men när pojkvän och familj, de som fått dragits med mig (låter som jag varit världens häxa, men det har jag inte, jag har bara mått förbannat dåligt) märker sån skillnad, då vet man att man gjort ett viktigt val i livet, ett rätt val. Att en sån liten grej kan göra sådan stor skillnad är bara konstigt. Fråga bara L, han säger att det är sjukt stor skillnad och då är det nog så (han är kille ;)).

Jag ska inte klaga nu, det är inte direkt någon uppenbarelse jag varit med om och jag har fortfarande en del att ta tag i. Men att gå från att vara sjukt deprimerad, till att må mindre bra och slippa gråta, slippa känna den äckliga känslan inom sig konstant och få vara sig själv. Det är guldvärt!!!

Jag behöver bara skriva ner allt det jag har funderat på att skriva ner.

Att vara nere på botten, känna en oroskänsla krypa på flera gånger dagligen, få panik, slänga sig i sängen när man kommer hem från jobbet och gråta, gå runt och fundera på allt dåligt som har hänt (och dessutom allt som skulle kunna hända). Det är det som är det värsta - att tro att saker och ting ska hända, fundera ut hur man ska bete sig i den eventuella situationen, gå runt och vara rädd för att man kan göra fel. Fast man aldrig vet. Det gör ont i en, dagligen, för att man tror. För att man tror att människor tycker si och så om en, för att det skulle verka konstigt om mitt förhållande var mer än bra igen, för att OM, bara OM. Hela tiden!

Även fast det inte är någon som vet, så är det så.
För att folk tror sig veta, fast dem inte alls vet.
Precis som jag! Onödigt!

Det är att vara dum mot sig själv, för att säga det kort. Jag sitter fast i den här onda cirkeln, jag har mått allt för dåligt i flera månader nu. Jag vill inte ha uppmärksamhet. Jag vill bara att det ska vara okej att må mindre bra, att man ska våga få hjälp, att man inte ska gömma sig bakom all skit och låtsas vara glad. Bara vara ledsen om man är ledsen. För det är okej, man måste få ha dem perioderna i livet. Även om allt jag önskar just nu är att må bra!

För det är ett helvete att sitta och spela spel men sina sambos, en helt vanlig dag, de skrattar åt en (på skoj, jag vet det, egentligen) och det slutar med att jag blir ledsen, förklarar fint att jag inte vill vara med och spela längre. För att jag ORKAR inte vara ledsen längre, jag ORKAR inte ta åt mig av allt (eller inget). Att inte veta vad allt detta beror på, det gör hela saken ännu värre. Att veta att man gör fel, beter sig fel, men ändå gör det.
Bete sig som en liten unge, vara barnslig.
Det är precis vad jag är.

Jag vet mycket väl att jag inte framstår som den här människan utåt (oftast), kanske är jag den jag vill vara, den jag ska vara, den jag ska bli. Mot alla andra! (Utom min stackars familj och Lars som har fått dragits med mig senaste tiden) Men att känna allt det jag känner inombords och allt det jag känt inombords de sista månaderna, det är inte alls att leka med. Man sitter fast där, även fast jag VET, så sitter jag fast där nere på botten. Tankarna snurrar, för att jag vet hur man ska tänka (enligt vissa böcker som får en att tänka onödigt "för" mycket), för att jag vill vara på ett visst sätt, för att jag alltid vill räcka till, för att jag vill alla andras bästa, för att jag inte vill att någon ska tycka att jag är konstig, för att jag inte vill att någon ska tycka illa om mig...... kan hålla på hur länge som helst!

Jag har fått hjälp, jag ska få hjälp, jag har gett mig fan på att det ska bli bra. Och jag vet att resan från nu till då kommer vara krokig och förbannat jobbig, men jag ska dit! Och jag ska göra den tillsammans med killen jag älskar, och som alltid finns där för mig.
Tack kära du, för att du står ut och för att du är du! ♥

Sjukt... Hur livet kan förändras. Hur man kan förstöras...
Från bloggen, från det förflutna...

16 april 2010

Jag vet att vändningen kommer,
frågan är när, och jag hoppas att det aldrig händer.
Men jag vet det, så väl, någongång.

Jag passar på att njuta av livet nu,
nu när det är som mest värt att leva.
Nu när jag har precis allt jag behöver,
nu när jag mår som bäst! :)
JAG ÄR LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!

18 april 2010

Just nu hade jag kunnat gå och gräva ner mig.
Vändningen kom, nu!
När jag som minst anade det.
Kanske för någon minut,
kanske för en evighet.
Det är upp till mig.
Och jag litar på varje ord du säger.
Det skulle bara såra mig
mer i slutändan av att ljuga ändå!

Där ser man på fan... Ett år senare, en evighet senare?
Jag fortsätter att kämpa. Hur får jag tillbaka den där
känslan som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva?
Då allt var perfekt! Ja faktiskt var det perfekt!!!

22 april 2010

Jag känner mig allt dåligt jag någonsin
skulle kunna vara idag. Det är sjukt!
Jag vill ingenting,
jag vill vara glad,
det är det enda jag vill.

29 april 2010


Med andra ord, jag antar att jag är en förlorare.
Eftersom jag skriver det här nu och eftersom jag fortfarande inte är hel.
Vad är det för fel på mig? :(

Undrar just varför jag lagt bloggen på hyllan totalt?

Jag vet ju det kusin.... jag är älskad! Varför skulle annars någon gå upp för att göra våfflor till mig klockan halv sex på morgonen? :) Dax att skärpa sig tror jag bestämt. Hur onödigt är det inte att gå runt att oroa sig i onödan när man inte vet?! Bara dumt. Dags att glädjas åt andras framgångar, försöka att inte kolla i backspegeln och leva ett lyckligt liv... Tillsammans med den jag älskar mest! Jopp, så ska det vara :)

Det var länge sen nu... känner att jag behöver skriva av mig just precis nu!
Bara för att jag fick lite tid över i allt jobbande och allt annat viktigt här i livet.
Om någon fortfarande ens läser vill säga ;)

Sitter med ekg:t på mig, en jävla massa sladdar, känner mig sjuk... lite läskigt faktiskt!
Hoppas på att det inte är någon fara, men ska bli kul att se vad det visar imorgon :)
Även om det troligtvis inte är någon fara. Hoppas inte!!!

Annars hatar jag livet lite ibland, men älskar det desto mer. Frågan är bara hur man ska lära sig att lita på en människa som tidigare gjort en illa? Den största frågan som snurrar i mitt huvud dagligen, frågan som gör att jag mår lite sämre än jag borde. Kan människor förändras? Egentligen? ........ ingen idé att jag filosoferar mer i det! Eftersom jag inte kommit fram till något svar på en månad, så gör jag det troligtvis inte nu heller.

Men nu till er få som fortfarande läser........
tror ni att en människa kan förändras?
lära sig av sina misstag?
kan ett sår som gjort själen illa läka?
klarar jag av att leva med det här hela mitt liv?
.... för det är ju det jag vill!

Puss!

Sitter hos min finaste med ett leende på läpparna, åker hem imorgon för 2 dagars jobb för att sedan komma ner för en helhelg här igen med hockey och annat kul! :) Jag har det för bra ibland alltså. Hoppas V.9 går fort bara, då blire jobb hela långa veckan, sen hoppas jag på iaf 2 dagar ledigt :) Vore ju helt underbart att få fira Ls födelsedag tillsammans med honom! 3 månader klarade, 2 kvar. Det går bra nu!

Hoppas på norgejobb tillsammans med hjärtat!
Det vore underbart. Jag älskar oss! ♥

det var då, en annan del av mitt liv, när jag gav upp så himla lätt. sjukt att kämpa för ett förhållande så hårt egentligen, snacka om att man blir blind när man är kär vissa gånger. jag satt här i lars säng nyss, han är på jobb, och var ledsen för att jag är tvungen att åka hem imorgon igen... väldigt jobbigt var det alldeles nyss! skriver cv, tänker på att jag verkligen börjar bli gammal, får lite ångest och sätter på en gammal låt och tankarna blir som skillnaden mellan svart och vit. blir nästan rädd för mig själv vissa gånger. vilket härligt liv jag lever egentligen, har ett jobb, underbara arbetskamrater, världens bästa pojkvän, finaste familjen, tusen drömmar om framtiden. så även om jag sitter här i sängen och känner mig gammal, skriver cv, spelar poker och är sjuk så är jag glad för allt det ändå. och snart kommer lars hem igen :) mitt fina hjärta ♥ PUSS

Fick vakna upp bredvid L och äta en frukost med honom. Bara det är guldvärt just nu! Nu väntar 1.5 mil på skidor om jag fixar det, sen vidare på tjejkväll, där väntas det vin och lax och en massa goa brudar :) Bra dag kan vi nog kalla det! Puss

Konstigt hur hela ens liv kan förändras på bara några månader. 2 månader närmare bestämt, och hur det är att ha ett helt nytt förhållande, att ha ett jobb, att få en lön.... Allt är så mycket bättre! Hinder som funnits i livet har jag ordnat upp, få människor att förstå att de är större för mig, mindre stora för andra. Men det som betyder något för mig är hur jag vill ha det, hur det är för mig. Inte alls för att vara egoistisk eller så... Men det är så det är! Man måste se sig själv i centrum för att ibland kunna se ur andra människors vinklar. Men jag bestämmer själv hur jag vill leva, sen hjälper jag alla andra att gör det bästa jag kan för dom. Jag vill att alla ska må bra, jag vill inte vara ovän med någon, jag vill bara inte att någonting ska vara "konstigt". Förstå mig rätt, eller förstå mig fel. Är man kär i någon, även om man framstår som en skitstövel, då står man för att man varit den där jävla skitstöveln och lever utifrån det. Ger man blickar som betyder något annat än bara en blick när man egentligen har det där stadiga förhållandet, eller känner någonting annorlunda för någon annan, då vill jag inte kalla det kärlek. Det är inte kärlek då. Inte för mig. Allt ska vara så självklart och så tror jag att det är för många. Jag tar allt på kanske lite för stort allvar, jag är skör för minsta lilla efter allt som hänt, jag är rädd att förlora den jag vill leva med. Men på slutet har jag växt, på slutet har jag och Lars växt! Allt är på andra villkor, allt är så mycket bättre, så mycket större och något mer betydelsefullt. Tror inte jag kan förklara det på ett bättre sätt...

Jag trivs så bra här. Jag älskar att komma på träningar och att alla är glada och hälsar på en. Jag älskar att bara kunna höra av sig till någon och aldrig behöva vara ensam om man inte vill det. Att alla är så framåt. Jag älskar att Lars familj är så fasligt underbara rakt igenom. Jag älskar att alltid vakna bredvid han med stort H, att alltid somna bredvid honom, att alltid laga middag tillsammans med honom, att alltid hitta på en massa skoj tillsammans med honom! Jag trivs så hiiiimla bra här :) Men imorgon väntar jobb igen, så det är bara att bita ihop och gilla läget :) ♥

Har tydligen fått mig ett nytt liv - jobb, jobb, jobb! :) 'och en massa pengar. Så jag står ut! Och har ingen tid till det här alls längre. Men ni vet vart ni har mig! Godnatt :)