Alltså.... Vad sjutton kan ett preventivmedel göra med en egentligen?
Jag var hos bm förut för att jag hade förbannat ont i magen (som en konstant mensvärk, fast tusen gånger värre än jag brukar). Satte in en spriral i somras och ja, skulle kolla så allting stod rätt till och sådär bara. Det gjorde det, ett mästervärk till preventivmedel (egentligen, man slapp mensen, ingenting att komma ihåg, den bara var där, perfekt kan man tycka), så jag fortsatte såklart ha den. Det enda hon sa var att om mitt beteende förändrades och människor runt omkring mig började tycka det också, då skulle jag höra av mig igen.

Månader gick, månader kom.

Tillslut började jag fundera på det där, när jag mådde som värst... Men vem kan egentligen tro att ett preventivmedel kan göra sån stor skillnad på hur man mår? Förträngde det lite igen. Jag gick till doktorn, fick utskrivet "lyckopiller"  och en tid hos kuratorn. Visst, allt för att få må bättre och att prata med någon är något jag egentligen alltid velat sen jag gjorde det sist. För det skadar liksom inte och jag behöver det. Men det där med piller har jag aldrig trott på, då jag knappt äter alvedon, ja, inte förrän huvudet nästintill sprängts då vill säga. Så det var aldrig ett alternativ.

Så.. vi diskuterade saken, tog kontakt med bm och fick en tid. Förklarade fint situationen. Visst har jag mått dåligt innan, men har då haft anledning till det. Ganska normalt. Kanske är det till viss del för vissa normalt att gråta för ingenting också (jag klandrar inte dem människorna, men jag har aldrig riktigt varit så själv). Men månaderna som varit, dem har varit ett rent helvete! Att behöva gå med en konstant oroskänsla inom sig, att gråta för att någon "skojar" med en, att bara vara ledsen. Hela hela hela tiden. Utan anledning. Det är inte riktigt jag, och jag började allvarligt bli rädd, för att jag tog mig inte upp ur skiten mitt riktiga jag hade gett mig fan på att jag skulle ta mig upp ur.

Så vi kom fram till beslutet att ta chansen att plocka ur spiralen. Och vet ni? Det kan vara det bästa jag gjort. HUR KAN EN DOKTOR INTE ENS HA I TANKARNA VAD HORMONER KAN GÖRA MED EN OCH SKA PROPPA I EN PILLER ISTÄLLET? Alltså vissa tycker säkert att det låter sjukt, jag har själv svårt att tro det. Men på bara två veckor mår jag mycket bättre. Jag är fortfarande jag. Har ett jävla till humör, tänker för mycket, får panik, är ledsen... Men det hör till. Det är bara jag, mina mindre bra sidor :) Men när pojkvän och familj, de som fått dragits med mig (låter som jag varit världens häxa, men det har jag inte, jag har bara mått förbannat dåligt) märker sån skillnad, då vet man att man gjort ett viktigt val i livet, ett rätt val. Att en sån liten grej kan göra sådan stor skillnad är bara konstigt. Fråga bara L, han säger att det är sjukt stor skillnad och då är det nog så (han är kille ;)).

Jag ska inte klaga nu, det är inte direkt någon uppenbarelse jag varit med om och jag har fortfarande en del att ta tag i. Men att gå från att vara sjukt deprimerad, till att må mindre bra och slippa gråta, slippa känna den äckliga känslan inom sig konstant och få vara sig själv. Det är guldvärt!!!