Konstigt hur hela ens liv kan förändras på bara några månader. 2 månader närmare bestämt, och hur det är att ha ett helt nytt förhållande, att ha ett jobb, att få en lön.... Allt är så mycket bättre! Hinder som funnits i livet har jag ordnat upp, få människor att förstå att de är större för mig, mindre stora för andra. Men det som betyder något för mig är hur jag vill ha det, hur det är för mig. Inte alls för att vara egoistisk eller så... Men det är så det är! Man måste se sig själv i centrum för att ibland kunna se ur andra människors vinklar. Men jag bestämmer själv hur jag vill leva, sen hjälper jag alla andra att gör det bästa jag kan för dom. Jag vill att alla ska må bra, jag vill inte vara ovän med någon, jag vill bara inte att någonting ska vara "konstigt". Förstå mig rätt, eller förstå mig fel. Är man kär i någon, även om man framstår som en skitstövel, då står man för att man varit den där jävla skitstöveln och lever utifrån det. Ger man blickar som betyder något annat än bara en blick när man egentligen har det där stadiga förhållandet, eller känner någonting annorlunda för någon annan, då vill jag inte kalla det kärlek. Det är inte kärlek då. Inte för mig. Allt ska vara så självklart och så tror jag att det är för många. Jag tar allt på kanske lite för stort allvar, jag är skör för minsta lilla efter allt som hänt, jag är rädd att förlora den jag vill leva med. Men på slutet har jag växt, på slutet har jag och Lars växt! Allt är på andra villkor, allt är så mycket bättre, så mycket större och något mer betydelsefullt. Tror inte jag kan förklara det på ett bättre sätt...