Ni vet hur jag är. Tänker ALLDELES för mycket! Och... det svänger fort. Men när snabba beslut måste tas av den ena eller andra anledningen, då är det bara att göras. Sitter nu mer i Minnesund, spelar tv-spel, äter mat, tränar, tänker för mycket på framtiden (onödigt), är arbestlös. Men det är okej :) Och det känns underbart. För jag vet att det ordnar sig.

Till det bättre. För det kan inte bli mycket sämre nu (ang. jobbfronten alltså)...
Har ett eller annat på G... Återkommer senare, så får ni vara nyfikna så länge! Hehe :)

Jag mår bra, ännu bättre eftersom det snart är påsk ♥

Personalresan till Rignesgård var kul, av det jag minns, och en del av en kväll jag aldrig kommer minnas. Det som hände den kvällen förstör mig litegrann inombords just nu, och vad är egentligen alkohol bra för? När det blir för mycket? Jag förstår verkligen inte HUR det kan bli för mycket ibland, sen är man plötsligt där. Korkad och dum! Inte ens sig själv. Någon helt annan. Det förstör så mycket, det förstör världen. Samtidigt som den ger världen så himla mycket, i form av pengar och förmögenhet. Rätt värdelöst när det blir för mycket när man kan ha så kul annars.

Men helt ärligt, jag behöver det inte längre, inte i så stor utsträckning som att man inte minns någonting. Varför gör man så?!!! Blir arg av bara tanken. Det gör så att jag mår dåligt, får ångest. Hädanefter ska jag dricka för att det är gott! Vin är gott, några cider är goda. Att bli smålullig kan vara kul, och att minnas allt är väl framförallt roligt. Jag får panik av tanken på att inte minnas vad jag som människa gjort. Usch...

NOG om det!

Lördagen var dessto roligare. Vi var i hallen och kollade cup hela dagen. Kollade hockey och drack några goda cider, åt mat med trevligt sällskap, var på café och dansade, hade efterfest. DET är kul, att ha full koll och vara så galen som jag kan vara! Det är vem jag ska vara.

Ja, årets ångest biter tag i mitt hjärta.
Men det ordnar sig.

Just nu ligger jag hemma i Idre och snart får jag prata med mitt hjärta på skype. Det är det som betyder någonting. Att älska. Att känna sig älskad. Godnatt.

Jag hade hoppat i träningskläderna. Är inne i ett flow nu så bara att ligga i :) Fick frågan om att börja klockan 13... Javisst tänkte jag, vad gör man inte för lite norska övertidstimmar en söndag (skulle börjat klockan 15). Har precis gjort mig en superdupermega frukost, nypressad apelsinjuice, äggröra, fil, flingor, en macka.....

Och NU fick jag ett samtal om att jag måste komma NU. Så ja, bra blogginlägg.
Frågan är vad jag ska göra nästa helg? Jag har beslutsångest så det står härliga till. Hihi.
Hejsvejs

Sitter i min ensamhet. För första gången på rätt länge egentligen. Igår var en sådan där dag då tankarna snurrade värre än virvelvinden. Sen emellanåt kom jag på mig själv med att tänka - "vad härligt jag har det just nu, jag är på jobbet med underbara människor, får vara med min bättre hälft, får åka på gymmet tillsammans med honom, äta med honom, sova bredvid honom osv osv..." Ungefär i den stilen. Sen vandrade väl funderingarna iväg som ett tåg påväg mot ingenstans, igen. Onödigt att sakna när man inte måste. Onödigt att tänka 3 månader framåt i tiden. Onödigt att räkna dagar.... En efter en. Som att vänta på någonting, som man aldrig vet OM det kommer att hända.

Tänk bara vad härligt att leva i nuet, det som händer just nu, att njuta av det fina man har och att vara just där jag är nu. Det är väl värt att sträva mot! Mitt mål.

Tillbaka i grannlandet... Resan ner var lika jävlig som vanligt, väl nere och efter första jobbdagen går det lite lättare. Just för att jag trivs så himla bra på jobbet och har världens finaste människor runt mig där! Ska försöka ta vara på de sista månaderna här nere, men ångrar inte en sekund att jag ska åka hem :) Det ska bli superskönt!

Igår var vi på langtjönna och njöt av det fina vädret Trots blåsten var det underbart, precis som vanligt. Kan knappt vänta på påsken, ledig i hela 4 dagar och langtjönna ♥

Hur skönt är det inte att somna hemma i sin egen säng i kära Idre en söndag? UNDERBART!
Har haft en superhelg i Älvdalen och tackar gudarna för att jag blev någorlunda frisk. Är fortfarande lite krasslig, men efter en HEL KUL fredag med hockey och utgång är det värt det. Tusen gånger om! Fan vad kul det var!!
Har dessutom hunnit med att hälsa på nästan hela famljen staffansson med familjer (att träffa hela är näst intill omöjligt, men de som bort närmast i alla fall). Jag är så glad över att träffa dem allihopa! :)

På tisdag blir det Norge igen, men först några härliga dagar här hemma tillsammans med hjärtat :)
Det tar emot lite, men jag får snart åka hem igen. Kan inte nog säga hur glad jag är att jag tagit det beslutet.

Och jaa kusin... Dessa p-medel!!
Trodde väl aldrig att hormonerna kunde göra så stor påverkan på en, det är ju bara sjukt.





Älskar bilderna, saknar mormor ♥

Alltså.... Vad sjutton kan ett preventivmedel göra med en egentligen?
Jag var hos bm förut för att jag hade förbannat ont i magen (som en konstant mensvärk, fast tusen gånger värre än jag brukar). Satte in en spriral i somras och ja, skulle kolla så allting stod rätt till och sådär bara. Det gjorde det, ett mästervärk till preventivmedel (egentligen, man slapp mensen, ingenting att komma ihåg, den bara var där, perfekt kan man tycka), så jag fortsatte såklart ha den. Det enda hon sa var att om mitt beteende förändrades och människor runt omkring mig började tycka det också, då skulle jag höra av mig igen.

Månader gick, månader kom.

Tillslut började jag fundera på det där, när jag mådde som värst... Men vem kan egentligen tro att ett preventivmedel kan göra sån stor skillnad på hur man mår? Förträngde det lite igen. Jag gick till doktorn, fick utskrivet "lyckopiller"  och en tid hos kuratorn. Visst, allt för att få må bättre och att prata med någon är något jag egentligen alltid velat sen jag gjorde det sist. För det skadar liksom inte och jag behöver det. Men det där med piller har jag aldrig trott på, då jag knappt äter alvedon, ja, inte förrän huvudet nästintill sprängts då vill säga. Så det var aldrig ett alternativ.

Så.. vi diskuterade saken, tog kontakt med bm och fick en tid. Förklarade fint situationen. Visst har jag mått dåligt innan, men har då haft anledning till det. Ganska normalt. Kanske är det till viss del för vissa normalt att gråta för ingenting också (jag klandrar inte dem människorna, men jag har aldrig riktigt varit så själv). Men månaderna som varit, dem har varit ett rent helvete! Att behöva gå med en konstant oroskänsla inom sig, att gråta för att någon "skojar" med en, att bara vara ledsen. Hela hela hela tiden. Utan anledning. Det är inte riktigt jag, och jag började allvarligt bli rädd, för att jag tog mig inte upp ur skiten mitt riktiga jag hade gett mig fan på att jag skulle ta mig upp ur.

Så vi kom fram till beslutet att ta chansen att plocka ur spiralen. Och vet ni? Det kan vara det bästa jag gjort. HUR KAN EN DOKTOR INTE ENS HA I TANKARNA VAD HORMONER KAN GÖRA MED EN OCH SKA PROPPA I EN PILLER ISTÄLLET? Alltså vissa tycker säkert att det låter sjukt, jag har själv svårt att tro det. Men på bara två veckor mår jag mycket bättre. Jag är fortfarande jag. Har ett jävla till humör, tänker för mycket, får panik, är ledsen... Men det hör till. Det är bara jag, mina mindre bra sidor :) Men när pojkvän och familj, de som fått dragits med mig (låter som jag varit världens häxa, men det har jag inte, jag har bara mått förbannat dåligt) märker sån skillnad, då vet man att man gjort ett viktigt val i livet, ett rätt val. Att en sån liten grej kan göra sådan stor skillnad är bara konstigt. Fråga bara L, han säger att det är sjukt stor skillnad och då är det nog så (han är kille ;)).

Jag ska inte klaga nu, det är inte direkt någon uppenbarelse jag varit med om och jag har fortfarande en del att ta tag i. Men att gå från att vara sjukt deprimerad, till att må mindre bra och slippa gråta, slippa känna den äckliga känslan inom sig konstant och få vara sig själv. Det är guldvärt!!!