Jag finner ibland inga ord för hur det kan vara. Att en sjukdom helt plötsligt bara kan slita en underbar människa ur livet, att det inte finns några läkemedel, att det ibland inte går att stoppa, att det kan gå så himla fort att man knappt hinner med att förstå.

Jag hade en gång en mormor, en bästa vän som jag fick växa upp bredvid, sova bredvid, gråta i hennes famn, laga mat med, baka pepparkakor varje jul med, sjunga med, brodera med och sticka med.... hon ville lära mig allt, sen försvann hon!

Jag hade en gång en farmor, som tog hand om mig, som alltid fanns där även fast hon bodde flera mil ifrån mig under min barndom, som kämpade sig igenom en stor hjärnblödning med 5% chans att överleva, som var snäll, brydde sig om en och var starkare än någon egentligen kan förstå. Hon gjorde allt hon kunde för att få stanna kvar och njuta av livet så länge hon kunde, men sen försvann hon också.