Jag har två vänner som jag har varit vän med sen den dagen jag föddes. Den ena heter Paula Andersson och den andra heter Ronny Persson. P och jag har tyvärr inte så mycket kontakt längre, men när man vet att hon alltid står med öppna armar, så kommer hon alltid bli kallad för min vän. En vän som jag tar med mig på vägen genom livet, en vän som alltid kommer finnas i mina tankar, en sann vän! Som jag älskar, men som jag nästan aldrig träffar nu mer, synd nog.

R, han är där, han är en kille. I den här åldern kan det verka "konstigt" att umgås med killar som man BARA är vän med. Men inte när det gäller den här guten! Jag är glad att han är han, en vän man alltid kan lita på, en vän som alltid ställer upp och som jag kommer bra överens med. Nu är det min tur att hjälpa honom upp på livets väg igen. Det har jag en plikt till att göra, så gör man mot sina närmsta vänner och det vill man!

Den här vänskapen jag har med dessa två människor är magisk!
Jag är glad att det är som det är. Att dom lever och bara finns där.
Även om vi inte umgås eller träffas så ofta!

Hej hopp!