heeeeeey. varning för DEPP!
FYFAAAAAAAAAAAAAN!
Om man får säga så.
Jag är så fruktansvärt ledsen. Men jag är stark (även om jag bröt ihop nyss och inte sovit en enda sekund inatt, för förmodligen första gången i hela mitt liv har jag inte sovit någonting på hela natten)! Men som sagt... Jag klarar mig fint! Jag har klarat mig utan kärlek förut, så varför skulle jag inte göra det nu liksom. Eftersom ni är så få som läser den här bloggen tänker jag öppna mitt hjärta lite extra mycket just nu - bara för att jag är så jävla besviken!
Är man kär, då vill man inte vara ensam, då är man inte rädd för att bli fast, utan ser istället möjligheter i förhållandet utifrån vad det är. Jag och Lars har haft någonting otroligt fint, någonting som jag aldrig varit med om förut. En kärlek som har vuxit fram, sakta men säkert. För min del har det alltid varit säkert! Men när den ena delen av oss två inte vill "binda" sig. Då är det ganska kört! Och i mina ögon (jag som är mer kär en någonsin) finns det alltid lösningar på saker och ting för att få vara med den man älskar.
Nu när jag fått det där sagt så vet jag ju samtidigt att känslorna svalnar om människan man älskar inte finns i ens liv längre, om man inte delar sin vardag med denne, det är ganska självklart och det här har bara börjat för mig alltså! Jävligt jobbigt. Jag tänker inte bli kastad som en gummiboll fram och tillbaka och ligga här och gråta varannan vecka för någonting jag inte gjort. För någonting som jag inte förtjänar. För någonting Han är osäker på. Vi tycker om varandra, men sen är det inte mer än så just nu. Vill man inte vara "fast" och behöver mer begärt än så. Då behöver man inte vara tillsammans med någon heller! Frågan är om vi pratar frestelser nu eller någonting helt annat. Jag har inte en jävla aning. Men det är dags för mig att ge mig av, frågan är om jag klarar av det. Det återstår att se! Fortsättning följer väl.....
Tro inte att jag vill det här.
Jag säger bara som det är.
Tro inte ett det blir såhär.
Det vet jag inte.
Men nu har det gått så lång tid. Så det kanske är dags att stå på sig.
Och nu ringde Elin, vi drar till Norge. Det känns lika bra.
Sa jag förrsten att jag älskade? Ja, jag tror det!
Mest bara elin.
Puss
Om man får säga så.
Jag är så fruktansvärt ledsen. Men jag är stark (även om jag bröt ihop nyss och inte sovit en enda sekund inatt, för förmodligen första gången i hela mitt liv har jag inte sovit någonting på hela natten)! Men som sagt... Jag klarar mig fint! Jag har klarat mig utan kärlek förut, så varför skulle jag inte göra det nu liksom. Eftersom ni är så få som läser den här bloggen tänker jag öppna mitt hjärta lite extra mycket just nu - bara för att jag är så jävla besviken!
Är man kär, då vill man inte vara ensam, då är man inte rädd för att bli fast, utan ser istället möjligheter i förhållandet utifrån vad det är. Jag och Lars har haft någonting otroligt fint, någonting som jag aldrig varit med om förut. En kärlek som har vuxit fram, sakta men säkert. För min del har det alltid varit säkert! Men när den ena delen av oss två inte vill "binda" sig. Då är det ganska kört! Och i mina ögon (jag som är mer kär en någonsin) finns det alltid lösningar på saker och ting för att få vara med den man älskar.
Nu när jag fått det där sagt så vet jag ju samtidigt att känslorna svalnar om människan man älskar inte finns i ens liv längre, om man inte delar sin vardag med denne, det är ganska självklart och det här har bara börjat för mig alltså! Jävligt jobbigt. Jag tänker inte bli kastad som en gummiboll fram och tillbaka och ligga här och gråta varannan vecka för någonting jag inte gjort. För någonting som jag inte förtjänar. För någonting Han är osäker på. Vi tycker om varandra, men sen är det inte mer än så just nu. Vill man inte vara "fast" och behöver mer begärt än så. Då behöver man inte vara tillsammans med någon heller! Frågan är om vi pratar frestelser nu eller någonting helt annat. Jag har inte en jävla aning. Men det är dags för mig att ge mig av, frågan är om jag klarar av det. Det återstår att se! Fortsättning följer väl.....
Tro inte att jag vill det här.
Jag säger bara som det är.
Tro inte ett det blir såhär.
Det vet jag inte.
Men nu har det gått så lång tid. Så det kanske är dags att stå på sig.
Och nu ringde Elin, vi drar till Norge. Det känns lika bra.
Sa jag förrsten att jag älskade? Ja, jag tror det!
Mest bara elin.
Puss
Kommentarer
Postat av: Elenore
Kraaaaaaam!! ♥♥♥
Trackback
