Jag fastnade i det här inlägget på en grym tjejs blogg,
läs, förstå, tänk:

hade vår kärlek inte varit på riktigt så hade det varit slut och över för längesen. 

- så många (hemska, fula, vidriga, dumma) ord vi sagt till varandra som man egentligen inte skulle förlåta - har vi förlåtit, och till och med glömt. 

- så mycket dumt vi gjort varandra som att skrika, lägga på och lämna varandra gråtandes med ett hjärta som gör fucking pissont, har vi också förlåtit. 

jag tror att när kärlek är äkta så är det lite som att föda barn. för det sägs att man glömmer bort hur ont det gör (för hade man kommit ihåg skulle man aldrig vilja föda barn igen) - och det är samma sak med smärtan vi upplever i vårat förhållande. vi glömmer bort och älskar bara ännu mer trots ord man inte borde kunna förlåta. 

Nu kanske inte det här passade in så bra i mitt förhållande, eller vad sjutton det nu är.
Jag har glömt, gått vidare och älskat ännu mer. Jag undrar om man kan nå toppen.
I så fall borde jag ju ha varit där för länge sen.

Men det är värt att tänka på, att älska, förstå och verkligen se varandras fina och dåliga sidor.
Det gör ett förhållande bara starkare och man kommer varandra närmre och närmre.
Det är det som är så fint. I mina ögon.

♥