Man blir behandlad som skit, man kan ta hur mycket skit som helst, man blir behandlad hur som helst. Tills man kommer till en punkt, då man inte vet hur man ska hantera det hela eller vart man ska göra av sig själv. Ta emot allt som är oförtjänt, gråta tills man spyr, skrika för att man vill att någon ska höra, för att man behöver hjälp. Men egentligen vill vara själv. Ingen mobil har man, den enda man bara vill prata med när det är såhär, det är Elin, den vännen jag inte ens kan beskriva med ord längre hur mycket jag behöver och tycker om. Fy fan, jag kan inte tacka henne nog. Jag vill alla allt gott i världen. Sen kom jag hit, till en punkt jag inte trodde jag var kapabel till själv. Att känna hämnd. Att vilja göra någon annan illa bara för att jag tagit emot så jävla mycket själv, så jävla oförtjänt, utan att ha gjort ett skit, men fortfarande är jag mig själv. Så jag skulle aldrig göra något. För jag vet att det är tillfälligt. Känslorna är här för att stanna, men bara till en viss del, inte lika hemska som nu. Men att ta skit, det får jag fortsätta att leva med och att det är svårt att älska, det visste jag, men nu vet jag att det är ännu svårare. För jag vet inte hur man gör för att lita på någon, och jag vet inte hur det ska kunna gå att lära sig. En dag kanske jag tror på det, och då vet jag även att det kommer gå. Nu undrar jag bara om man kan vara för snäll för att leva i den här orättvisa världen?

Det här inlägget är ord och tankar som bara finns där. Just nu.
Jag fick lov att skriva det. För det är precis såhär det är.
Svårt att leva med, men jag vet att det blir bättre.
Jag vet att det förstör mig och jag vet att det gör mig starkare.
Det är därför jag fortsätter kämpa. Hur långt ner jag än kommer.

Vilken alla borde lära sig att göra...