när du försöker klättra, fast du sitter fast.
Jag behöver bara skriva ner allt det jag har funderat på att skriva ner.
Att vara nere på botten, känna en oroskänsla krypa på flera gånger dagligen, få panik, slänga sig i sängen när man kommer hem från jobbet och gråta, gå runt och fundera på allt dåligt som har hänt (och dessutom allt som skulle kunna hända). Det är det som är det värsta - att tro att saker och ting ska hända, fundera ut hur man ska bete sig i den eventuella situationen, gå runt och vara rädd för att man kan göra fel. Fast man aldrig vet. Det gör ont i en, dagligen, för att man tror. För att man tror att människor tycker si och så om en, för att det skulle verka konstigt om mitt förhållande var mer än bra igen, för att OM, bara OM. Hela tiden!
Även fast det inte är någon som vet, så är det så.
För att folk tror sig veta, fast dem inte alls vet.
Precis som jag! Onödigt!
Det är att vara dum mot sig själv, för att säga det kort. Jag sitter fast i den här onda cirkeln, jag har mått allt för dåligt i flera månader nu. Jag vill inte ha uppmärksamhet. Jag vill bara att det ska vara okej att må mindre bra, att man ska våga få hjälp, att man inte ska gömma sig bakom all skit och låtsas vara glad. Bara vara ledsen om man är ledsen. För det är okej, man måste få ha dem perioderna i livet. Även om allt jag önskar just nu är att må bra!
För det är ett helvete att sitta och spela spel men sina sambos, en helt vanlig dag, de skrattar åt en (på skoj, jag vet det, egentligen) och det slutar med att jag blir ledsen, förklarar fint att jag inte vill vara med och spela längre. För att jag ORKAR inte vara ledsen längre, jag ORKAR inte ta åt mig av allt (eller inget). Att inte veta vad allt detta beror på, det gör hela saken ännu värre. Att veta att man gör fel, beter sig fel, men ändå gör det.
Bete sig som en liten unge, vara barnslig.
Det är precis vad jag är.
Jag vet mycket väl att jag inte framstår som den här människan utåt (oftast), kanske är jag den jag vill vara, den jag ska vara, den jag ska bli. Mot alla andra! (Utom min stackars familj och Lars som har fått dragits med mig senaste tiden) Men att känna allt det jag känner inombords och allt det jag känt inombords de sista månaderna, det är inte alls att leka med. Man sitter fast där, även fast jag VET, så sitter jag fast där nere på botten. Tankarna snurrar, för att jag vet hur man ska tänka (enligt vissa böcker som får en att tänka onödigt "för" mycket), för att jag vill vara på ett visst sätt, för att jag alltid vill räcka till, för att jag vill alla andras bästa, för att jag inte vill att någon ska tycka att jag är konstig, för att jag inte vill att någon ska tycka illa om mig...... kan hålla på hur länge som helst!
Jag har fått hjälp, jag ska få hjälp, jag har gett mig fan på att det ska bli bra. Och jag vet att resan från nu till då kommer vara krokig och förbannat jobbig, men jag ska dit! Och jag ska göra den tillsammans med killen jag älskar, och som alltid finns där för mig.
Tack kära du, för att du står ut och för att du är du! ♥
Att vara nere på botten, känna en oroskänsla krypa på flera gånger dagligen, få panik, slänga sig i sängen när man kommer hem från jobbet och gråta, gå runt och fundera på allt dåligt som har hänt (och dessutom allt som skulle kunna hända). Det är det som är det värsta - att tro att saker och ting ska hända, fundera ut hur man ska bete sig i den eventuella situationen, gå runt och vara rädd för att man kan göra fel. Fast man aldrig vet. Det gör ont i en, dagligen, för att man tror. För att man tror att människor tycker si och så om en, för att det skulle verka konstigt om mitt förhållande var mer än bra igen, för att OM, bara OM. Hela tiden!
Även fast det inte är någon som vet, så är det så.
För att folk tror sig veta, fast dem inte alls vet.
Precis som jag! Onödigt!
Det är att vara dum mot sig själv, för att säga det kort. Jag sitter fast i den här onda cirkeln, jag har mått allt för dåligt i flera månader nu. Jag vill inte ha uppmärksamhet. Jag vill bara att det ska vara okej att må mindre bra, att man ska våga få hjälp, att man inte ska gömma sig bakom all skit och låtsas vara glad. Bara vara ledsen om man är ledsen. För det är okej, man måste få ha dem perioderna i livet. Även om allt jag önskar just nu är att må bra!
För det är ett helvete att sitta och spela spel men sina sambos, en helt vanlig dag, de skrattar åt en (på skoj, jag vet det, egentligen) och det slutar med att jag blir ledsen, förklarar fint att jag inte vill vara med och spela längre. För att jag ORKAR inte vara ledsen längre, jag ORKAR inte ta åt mig av allt (eller inget). Att inte veta vad allt detta beror på, det gör hela saken ännu värre. Att veta att man gör fel, beter sig fel, men ändå gör det.
Bete sig som en liten unge, vara barnslig.
Det är precis vad jag är.
Jag vet mycket väl att jag inte framstår som den här människan utåt (oftast), kanske är jag den jag vill vara, den jag ska vara, den jag ska bli. Mot alla andra! (Utom min stackars familj och Lars som har fått dragits med mig senaste tiden) Men att känna allt det jag känner inombords och allt det jag känt inombords de sista månaderna, det är inte alls att leka med. Man sitter fast där, även fast jag VET, så sitter jag fast där nere på botten. Tankarna snurrar, för att jag vet hur man ska tänka (enligt vissa böcker som får en att tänka onödigt "för" mycket), för att jag vill vara på ett visst sätt, för att jag alltid vill räcka till, för att jag vill alla andras bästa, för att jag inte vill att någon ska tycka att jag är konstig, för att jag inte vill att någon ska tycka illa om mig...... kan hålla på hur länge som helst!
Jag har fått hjälp, jag ska få hjälp, jag har gett mig fan på att det ska bli bra. Och jag vet att resan från nu till då kommer vara krokig och förbannat jobbig, men jag ska dit! Och jag ska göra den tillsammans med killen jag älskar, och som alltid finns där för mig.
Tack kära du, för att du står ut och för att du är du! ♥
